Physical Address
304 North Cardinal St.
Dorchester Center, MA 02124
Naturen som bakgrund, inte som mål
Min första egentliga kontakt med det svenska sättet att förhålla sig till naturen kom inte genom böcker eller romantiska berättelser, utan på ett väldigt vardagligt sätt. Genom en promenad. I dag skämtas det ofta på internet om att folk i Skandinavien alltid klär sig som om de när som helst kunde ge sig ut på en vandring. Och även om det är ett skämt, finns det en del sanning i det.
För mig, som kommer från den postsovjetiska världen, kändes den här inställningen till en början främmande. Jag växte upp på 90-talet, i ett litet samhälle på landet, i ett flerfamiljshus. Naturen fanns alltid nära, men den var inte romantiserad. Den var rationell. Jordbruk, kolchos, skördetröskor. Naturen som resurs, inte som en plats för eftertanke eller vila.
Visst gick mina föräldrar och plockade svamp, ibland tog de sig ut i skogen. Men som barn upplevde jag det aldrig som särskilt spännande eller viktigt. Fritiden handlade mer om inomhusliv, gym, skola och drömmen om staden. Lägenheten i ett flerfamiljshus sågs som ett framsteg, inte som ett avkall. Skogen var en kuliss, inte huvudrollen.
Den första promenaden man inte säger nej till
När jag började bo och arbeta i Vaxholm förändrades min relation till naturen av en slump. Jag inledde en romantisk relation, och en av våra första dejter var en lång promenad ute i naturen. I sådana lägen säger man förstås inte nej. Jag följde med och låtsades som om det här var något jag gjorde ofta och gärna.
Och som det ibland händer i livet – jag tyckte faktiskt om det.
Vi vandrade runt i skogen i flera timmar. Utan mål, utan brådska. Det var det som överraskade mig mest. Jag var van vid att varje aktivitet skulle ha ett syfte, ett resultat. Här låg meningen i själva rörelsen. Att gå. Att vara. Att titta sig omkring.
När det välbekanta blir en upptäckt
Det var under den här första vandringen som jag för första gången i mitt liv såg hjortron i skogen. Namnet var förstås bekant. Man vet att de finns. Men när jag såg dem växa där, insåg jag att jag aldrig tidigare hade mött dem på riktigt.
Det förvånade mig mer än jag väntat mig. I ett land som ligger så nära, i samma del av världen, upptäckte jag ett bär som kändes både självklart och samtidigt lite exotiskt. Smaken påminner inte om sydliga frukter, men den är heller inte helt vardaglig. Den är stillsam, men tydlig.
Och tillsammans med den upptäckten kom en annan insikt. Att det som hela livet hade varit bakgrund plötsligt blev huvudnumret. Att det oväntade och intressanta kunde finnas just i skogen som alltid funnits där, men som jag aldrig riktigt sett som en plats att vara på.
Ett värde man ibland måste resa för att förstå
Först när jag bodde i Sverige förstod jag att naturen här inte ses som en lyx eller ett helgprojekt. Den är en del av vardagen. Något som inte behöver förklaras eller motiveras. Och paradoxalt nog var jag tvungen att flytta till ett annat land för att se värdet i det som alltid funnits tillgängligt för mig.
Hjortron har sedan dess blivit en symbol för mig. Inte bara som ett bär, utan som en påminnelse om att man ibland måste byta plats för att lära sig se.
Därför avslutar jag med ett enkelt recept. Ett som passar bärets karaktär.
Enkelt hjortronsylt
Ingredienser
- 500 g färska eller frysta hjortron
- 300–400 g socker (efter smak)
- 1 matsked citronsaft
Tillagning
- Lägg hjortronen i en kastrull och värm försiktigt tills de börjar släppa vätska.
- Tillsätt socker och citronsaft och rör om.
- Låt sjuda på låg värme i cirka 15–20 minuter. Skumma vid behov.
- Sylten ska inte bli för tjock – hjortron är som bäst när de får behålla sin lätthet.
- Häll upp den heta sylten i rena burkar och förslut.
Kockens kommentar
Hjortron kräver inte mycket. Ju mindre man ingriper, desto tydligare blir deras egen smak. Den här sylten passar lika bra till pannkakor som till ost, eller helt enkelt på en bit bröd.
